dlicious

Jag har en bok som ligger på köksbordet. "Stridens skönhet och sorg" heter den. Första världskriget i 212 korta kapitel skriven av Peter Englund. Den ligger där mest hela tiden, jag har försökt att börja läsa i den men inte funnit ro. Saken med 212 korta kapitel är ju att du inte direkt får något vidare sammanhang. Hur som så har jag hittat ett användningsområde för den. Det var när jag stod och diskade gårdagens disk idag som jag insåg att det är ett perfekt sätt att starta dagen. Genom berättelser om andra människors lidande, krig och allmän sorg så finner jag inte dagen utanför fönstret lika grådaskig och hemsk längre. Det enda jag ser är trots allt vädret. Jag ser inte avskjutna anklar, trasiga uniformer eller gråtande mödrar. Det är inte så svårt att bli ödmjuk då. Att uppskatta tiden som man går i regnet till jobbet som något positivt. Att helt enkelt le lite åt sina problem med att inte orka diska sin stekspade. Att ta död på myten om att det va bättre förr. Det är ju inte riktigt så enkelt.

Jag har mycket jag skulle kunna skriva om allt, om förr, om nu, om sen..det skulle bli ett långt inlägg, dels för att tankarna är många, men också för att nuet hela tiden uppdateras. En never ending story. So to speak.

Lev väl vänner..på återläsande